Vissa dar är jobbigare än andra. Så enkelt är det.
På tisdag om en vecka börjar pappa med kemo.. en förmiddag är han på sjukhuset, sen går det tre veckor innan nästa besök. Efter det ett lite längre uppehåll och sen börjar strålbehandlingen i slutet av januari.
Har berättat för några till på jobbet idag och det är märkligt hur mycket svårare det är att berätta för de som inte vet än det är att prata med det om de jag redan sagt det till. Jag som trodde att det blivit lättare att hantera bara. Tji fick jag.
Grät ju inte några floder, men det är ju för att jag går och håller igen. Jag är ju väl medveten om att om jag skulle släppa efter kanske jag inte skulle kunna ta mig samman.. och det vill jag helst inte uppleva på jobbet om jag får välja själv.
Blev dock riktigt, riktigt trött efteråt. Jag har sjukt förstående kollegor som säger saker som: "Det är klart du blir trött när du går igenom det här." och "Tänk nu på att det här bara är en arbetsplats. Du måste ta hand om dig själv också. Väggarna har inte rasat ihop här förr och kommer inte göra det nu heller om du behöver ta ledigt." Bara sånt kan ju få en att börja gråta under såna här omständigheter.
Är som sagt sjukt trött och funderar på att lägga mig i sängen och lyssna på en ljudbok och flyta iväg litegrann. Maken vill se på nån serie, kanske lockas jag till det istället. TV är också trevligt! =)
*andas och andas igen*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar