onsdag 24 november 2010

Vissa dar och andra dar

Vissa dar är jobbigare än andra. Så enkelt är det.
På tisdag om en vecka börjar pappa med kemo.. en förmiddag är han på sjukhuset, sen går det tre veckor innan nästa besök. Efter det ett lite längre uppehåll och sen börjar strålbehandlingen i slutet av januari.
Har berättat för några till på jobbet idag och det är märkligt hur mycket svårare det är att berätta för de som inte vet än det är att prata med det om de jag redan sagt det till. Jag som trodde att det blivit lättare att hantera bara. Tji fick jag.
Grät ju inte några floder, men det är ju för att jag går och håller igen. Jag är ju väl medveten om att om jag skulle släppa efter kanske jag inte skulle kunna ta mig samman.. och det vill jag helst inte uppleva på jobbet om jag får välja själv.
Blev dock riktigt, riktigt trött efteråt. Jag har sjukt förstående kollegor som säger saker som: "Det är klart du blir trött när du går igenom det här." och "Tänk nu på att det här bara är en arbetsplats. Du måste ta hand om dig själv också. Väggarna har inte rasat ihop här förr och kommer inte göra det nu heller om du behöver ta ledigt." Bara sånt kan ju få en att börja gråta under såna här omständigheter.
Är som sagt sjukt trött och funderar på att lägga mig i sängen och lyssna på en ljudbok och flyta iväg litegrann. Maken vill se på nån serie, kanske lockas jag till det istället. TV är också trevligt! =)
*andas och andas igen*

måndag 15 november 2010

Beskedet

Pappa har cancer.
Som inte går att operera.
Strålbehandling och cytostatika är det som gäller.
När behandlingen drar igång vet vi inte. Bara att han ska bli kontaktad inom ett par veckor.
Hans hosta har blivit värre säger han. Vi hoppas på att det ska dra igång snart.

Ett par dagar var jag tvungen att hålla ihop mig i sömmarna. Nu är det bättre. Nästan hela tiden är det bättre. men rätt vad det är triggas det igång. Av musik, ord, tv, tankar. Bitter mig i tungan och håller emot. Om jag skulle släppa efter skulle jag gå under. Kanske.
Måste vara stark för pappa. Han har alltid varit stark för mig. Nu får jag min chans att ge tillbaka allt jag fått utan att be om det. Jag vet att han behöver det. Men han visar det inte. Han är ledsen. Vi grät lite när vi sågs. .. men jag höll emot då också. Han med.

Han vill hålla det inom familjen. Jag förstår honom.
Jag får prata om det med några vänner om jag känner att jag behöver det sa han.. det var då det brast för oss. Kanske för att det var då det blev verkligt?